Ibland är det för mycket att hantera

Ibland får jag en sån jävla klump i magen. Precis som jag har nu. Jag pluggar varje dag, jag jobbar varje helg, jag har minst 1 prov varje vecka och 3-4 inlämningar, redovisningar, NP som ska förberedas. Samtidigt ska jag orka vara en bra flickvän, vara en glad dotter och vara en bra vän till mina 5 nära vänner som jag alla försöker spendera lika mycket tid med. 
 
Ibland önska jag verkligen jag orkade mer och att timmarna på dygnet va längre. Men i all den här stressen vet ni vad jag saknar? Egen tid. Att bara få se en serie själv, fixa naglarna, ta bilder, blogga ifred och få vara helt själv! Jag hinner aldrig vara själv för när jag inte har plugg eller jobbar vilket nästan aldrig händer måste jag prioritera in tid för mina vänner, för annars skulle det känna sig helt bortglömda. 
 
Men egentligen tror jag ingen förstår. Jag vilar inte en sekund. Klockan 12 på kvällen när jag lägger mig efter en dag av skola/jobb/plugg tänker jag minst 1 timma till igenom vad som behöver göras nästa dag och hur jag ska planera in läxor och vad jag ska kunna säga till mina vänner för att inte göra någon besviken. 
 
Känns som ingen riktigt förstår, jag verkligen KÄMPAR för att hinna med alla mina nära och kära men ibland säger det ifrån och om jag inte klarar av att säga ifrån kommer jag gå in i väggen. Tänk er, jag har inte ens 1 timma i veckan då jag bara kan se en film, inte ens det. Medans mina vänner har flera timmar i veckan det kan se serier och bara vara. Jag får allt att gå ihop på mitt sätt så jag menar inte att någon ska tycka synd om mig men jag hoppas verkligen att mina nära och kära förstår mig. 
 
Jag gör mitt bästa men jag måste prioritera bort min klump i magen och den försvinner endast när jag får ta det lugnt på riktigt. Jag är en sån som vill vara ALLA till lags. Och där emellan glömmer jag mig själv. Önskar så gärna någon vän någon gång sa till mig att det är okej, att den alltid finns vid min sida oavsett om det är en tid det är ont om tid att ses. Jag vet att det finns där såklart men just känslan av att få höra det skulle lätta. Jag har inte all tid i världen men mitt hjärta för er finns alltid.
 
 Är det någon av mina läsare som förstår, som kanske känner igen sig?